På dom bara, inget tjafs!

Fredag eftermiddag och en perfekt dag att smita lite tidigare från jobbet. En höstvind drar över förorts-parkeringen och påminner om vad som komma skall. Hösten innebär oftast mest en jävla massa jobb, men också en del fiske. Gädda och regnbåge. Än är det lite tidigt för dom grönslemmiga så idag är det den sistnämnda som gäller.

Jag styr bilen genom Södra länken för att möta upp Tuben som just släppt ut sina odågor från slöjdsalen. Väl framme smäller det åt slöjdlärarns lilla wobbler. En riktigt stark båge ger honom en rejäl åktur på UL-spöet och går vinnande ur striden. Efter en urladdning svavelosande svordomar fortsätter nötandet. Tuben sitter och sneglar på en liten Manns-wobbler i min draglåda som han är övertygad om ska vara en riktig bågeattraktor. Jag hänger den i beteslåset och hinner knappt få ut grejerna innan det suger i. En 1,4-kilos bjuder upp till dans så det skriker högljutt i min lilla haspelrulle. Catch n´ release i all ära, men när det gäller inplanterad broilerfisk åker priesten fram.

Vi nöter på en stund till. Det går segt och matsäcken tar slut. Vi har kontakt med ett par till som släpper och får nöta ytterligare en stund till innan nästa pelletsgris sitter på kroken. Jag får uppleva mitt livs mest odramatiska håvning. Jag har fisken rusandes under båten och tycker att den ska tröttas en bra stund till när Tuben fullkomligt kastar håven i sjön och nitar den så det heter duga. Har aldrig sett en så sjukt hetsig och våldsamt snabb håvning och känner mig nästan lite snopen, snuvad på några fina rusningar. Samtidigt är jag så klart nöjd över att fisken ligger i båten.

Sen dör det ut och det händer inget mer av intresse. Men när vi avverkar de 7 milen tillbaka mot stan känns det helt klart som en godkänd inledning på höstsäsongen.

Abborrsommar 2007

Förra sommaren hittade jag en grym spot i en sjö som håller många fina borrar. Redan en av de första turerna högg en barch på 1,35 kg. Turen efter gav mig en på 1,05 kg och så blev det många medelviktare och ytterligare ett par fina. Det va så klart självskrivet att så fort årets sommar anlände skulle båten släpas dit.

Mycket till finväder blev det inte i år, men vattentemperaturen gick i alla fall upp så småningom och i början av Juli var det dags att börja jaga rovrandiga riddare. Tuben var med på den första turen och tog en på 1,15 kg. Det va Tubens första över kilot. Den högg en sanslöst ful gammal wobbler som jag sekunderna innan hugget satt och hånade honom för. Men det fick jag som sagt äta upp.

Turen efter var jag ute själv och fick då bevittna det sjukaste uppjag av löja jag någonsin varit med om. Ett stim av jagande abborre hade pressat upp ett stort löjstim mot land. In under trädens överhäng bokstavligen kokade det löja upp mot land. Otroligt effektiv jaktmetod, den panikslagna småfisken var helt instängd mellan sina förövare och torra land. Det va dock inte så lätt att fiska på, kasten va tvugna att sitta på millimetern i strandkanten för att betet skulle kunna konkurrera med de mest lättfångade löjorna, därtill skulle det kastas in under träd, draget fastnade direkt i botten eller i spretande grenar. Därtill skulle man konkurrera med hundratals instängda naturliga beten. Efter mycket meck högg en 9-hektos i alla fall min jigg och det blev en fin fajt på nyinköpt UL-spö. Ytterligare lite meck med kamera och självutlösare och sen fick den återgå till att skrämma småfisk.

Turen efter va Tuben med igen. Det blev en 9-hektos för honom den gången. Konstigt nog va det bara gammalt stål som gällde. Vi provade med allt, men det va bara spinnare som funkade.

Nästa tur va det åter igen spinnare som gällde. Efter en rejäl fight tyngdes vågen ner til prick kilot. Tyvärr hade jag glömt kameran den gången...

Det blev fler turer. Jag hade kontakt med abborre runt kilot många turer på rad. Flera vägde in runt 8 hekto och några tappade jag. Spinnare va fortfarande det överlägsna betet.

En bit in i augusti funkade jigg dåligt och stål verkade inte heller populärt. Nu va det wobbler som gällde. Alla turer gav ett gäng abborrar och nån halvkilos varje gång. Det blev ett drygt tiotal turer. Jag bytte från ett 7-fotsspö till en mjukare 6-fotare och fick mig en riktig åktur av en 1,2-kilos. Den är sommarens största hittills, men det hinns nog med ett par turer till innan gäddsäsongen är här.

Rapport från Voxnan/Gryckån

Det här var egentligen inte menat som en ren fiskeresa utan mer ett kanotgemyt. Så blev väl också fallet. Hursomhelt åkte såklart både flugspöt och det nyinköpta Semi-UL-spöt med (inköpt helt efter jonas rekommenderingar).

Äventyret började torsdag kväll då vi med inställd GPS styrde saaben mot Voxna Bruk. Efter en välsmakande pizza i Ljusdal (3 mils omväg var det värt) så landade vi vid camp 1 beläget vid en å som jag inte kommer ihåg namnet på. Det var tvärmörkt när vi fått upp tältet så det var bara att mysa lite vid brasan och kojsa.

05.30 var jag klarvaken och kunde inte hålla mig från att smyga upp och blöta spöna. I morgonljuset kunde jag läsa informationsskyltarna som visade att endast flugfiske var tillåtet och att all fisk måste gå tillbaka. Jahaja, här har man köpt på sig nya fina haspelprylar. Kunde inte hålla mig från att testa några kast ändå och på andra vart det tokhugg på en silvrig lillöringen. Yes, nu har man fått på en fin öring hann jag tänka innan en grön krokodilkropp visade sig. Well, well, spöt funkade i alla fall. Nu fick det bli viftade istället.

Ån var riktigt fin och efter att ha knallat upp och ner letandes efter bra ställen att komma åt på (hade inte vadare med mig) så hittade jag en liten mini-nacke som bjöd på två harrar under loppet av 15 min. Tyvärr ingen storlek alls – största mätte max 20 cm. Hann tyvärr inte fiska mer då resten av gänget vaknat till liv och ville vidare mot nya äventyr.


Låg vattennivå

Tyvärr finns det inte mycket mer att skriva om fisket. Vi paddlade 2-3 mil under 3 dagar både i Gryckån (biflöde till Voxnan) och Voxnan. Gryckån skulle enligt en local som vi pratade med kunna erbjuda hyfsade harrar men det var sanslöst lite vatten – 70 cm lägre än uppmätt förra året vid samma tid – vilket innebar att vattennivån vid forsarna låg ungefär mellan fotknölen och mitten av smalbenet. Några gäddor och abborrar blev det i lugnvattnen men inte en skymt av ädelfisk.


Första harren

I Voxnan fanns ett gäng riktigt fina forsar som säkert skulle vara bra fiskevatten vid högre vattennivå. Några microskopiska harrar viftades upp men sen var det tomt. Kul för Peter som lyckades få upp sin första harr någonsin.

Man kanske skulle ta och återvända till våren när vattnet står lite högre. Grym natur var det i alla fall. Nu ser jag fram emot en sista harr-tur i september, det har snackats om både Sveg och Älvdalen. Vi får väl se vart man hamnar.

Hedströmmen

I fredags var det alltså dags att lämna gyttret för att komma ut i skogen igen. Efter att ha goffat varsin rejäl köttbit med ofantliga mängder fet sås, styrde jag och Jonas mot Ludvika. På lördagen kom vi så äntligen fram till Hedströmmens gamla pool 1. Den gamla träbron hade rasat ihop så vi kunde bara fiska längs ena sidan. Ingen större fara då det bara var ca 6 meter brett.
Vi hann knappt kasta ut innan en båge avslöjade sig med ett rejält plask. Inget tjafs, bara att prickkasta dit min svarta Wooly worm. Den han knappt landa innan jag hade hugg. några minuter senare hade jag landat en båge på 1.1 kg. Det kanske skulle bli en bra dag ändå, men Jonas drog till med en gammal teori att om det börjar bra fortsätter det sämre. Nåja, resten av dagen bjöd på tre hugg till för mig. En fisk slet sig halvvägs in och de andra två han jag inte reagera på. Något jag får skylla på att jag hade mitt dryga jobb i tankarna.
Efter att ha fiskat och fikat om vartannat ända fram till kvällningen drog vi vidare till den lilla Gäddtjärn, där man bara får flugfiska. Dock hade några småglin parkerat i finaste viken med varsit Power Bait riggat spö. Skit samma tänkte vi, men efter att de landat ca 6 bågar på en halvtimma började det bli svårt att inte störa sig. Droppen för Jonas kom när en av killarna klädde av sig naken och började springa skrikandes runt sjön.
"-Håll käften era jävla hormonbarn" ekade över sjön, och se, det blev knäpptyst. Så tyst att jag kunde höra Jonas släppa en fis på andra sidan sjön. Tyvärr ingen mer fisk denna dag.
Dagen därpå kände vi oss inte mätta på fiske så vi arrenderade hela Lumsån för oss själva för att dra ett förmiddagsfiske innan vi återvände till Stockholm.
Lumsån är ett gammalt vatten där de flottat timmer. Nu har det återskapats för att rädda den lilla stam av naturligt förekommande öring som finns kvar, sa de i alla fall. Vattnet var bland det finaste jag sett men inte ett hugg eller vak på hela dagen. Enligt fångsrapporterna hade någon tagit en öring på ca 1kg en vecka tidigare.
Söndagens dåliga resultat fick oss att tappa humöret och dra hemmåt efter en välsmakande pizza med bea respektive en grillbuffé.
Nu planeras det för kommande fiske och det lutar åt att vi drar norrut om en månad för lite Harrfiske innan det är för sent att vifta.

Helgens fiskeplaner

Om jag får frågan "-Vem lärde dig att flugfiska?" brukar jag svara "-Det var Hedströmmen som lärde mig det."
I helgen blir det ett kärt återseende då jag och den annars så antiflugviftarkillen Jonas ska testa våra nyinköpta Loopspön på lite inplanterad Öring. Hedströmmen ligger i Kloten och numer är det tydligen bara flugfiske i hela strömmen. Så var inte fallet förut då den var uppdelad i 6 pooler med olika fiskesätt tillåtna.
Det ska tydligen vara lite vatten nu men det ska väl inte hindra oss att få lite fisk. Åtminstonde har det inte gjort det hittils i andra vatten. Så önska oss lycka till. Rapport med bilder kommer i början av nästa vecka.

Jag vill även passa på att tipsa om AB Fiskarnas Redskapshandel i Stockholm. Maken till bra kundbemötande får man leta efter. Ni hittar dem här: www.abfiskarnas.se

Nu kör vi...

Se där. FK Batong har äntrat 2000-talet och finns nu i blogform! Vi får väl se hur det går, men nu finns i alla fall goda förutsättningar ljuga loss ordentligt. Fiskehistorier, bilder på fångster & prylbögeri – allt får plats. Och alla kan kommentera inlägg. Luktar det succé?

I helgen blir det lite paddel och diversefiske i Orsa Finnmark. Skål.

/Erik

Norgeresan 2007

Under 2006-års Norgeresa tycktes det genomgående temat vara att slå olika typer av rekord. Exempelvis Liljas rekordharr, Eriks rekord i att dricka en halvliter bärs otroligt fort med flera…

Även årets Norgeresa fick ett slags genomgående tema, nämligen tjuvstarter. För tjuvstart nr 1 stod undertecknad och den gamla flugviftarräven Mange, då vi i månadsskiftet juni-juli slängde in alla våra prylar i bilen en torsdagseftermiddag och sträckkörde från storstan upp till de norska fjällen. Detta för endast 2 dagars fiske. Undertecknad lämnade då flugspöet hemma och spinnfiskade med glatt humör upp 22 harrar och ett oräkneligt antal småöringar med sin nyinköpta UL-utrustning. Mange viftade upp några på fluga, men nötte även han stenhårt med nyinköpt kastspö och drog fisk i dagarna tvenne. Bland 22 ovan nämnda harrar var medelvikten stabil. Den minsta harren av dessa mätte 30 cm trots att vikten på den största var blygsamma 650 gram. Med andra ord var dessa 22 harrar mer eller mindre stöpta i samma halvkilosform.

Inför den årliga och lite mer omfattande Norgeresan, vilken gick av stapeln i början av augusti, skedde en enorm uppladdning. Många hade handlat mycket och dyrt - såväl nya fiskegrejer, som vadare, kläder samt sjukliga mängder mat. Kilis och Klas stod för tjuvstart nr 2 genom att, i varsin bil, åka upp 2 dagar i förväg för att kunna lägga sina flugor i blöt innan vi andra stackare ens hade börjat packa. Dagarna innan avresa ringde Tony återbud. Efter ett par veckors stenhårt fiskande med bl.a. en jämtländsk kiloharr på sitt samvete hade han blivit erbjuden ett glidit modelljobb i staterna. Bil nr 3 med avgång från storstan kom således att innehålla Tuben, Mange och undertecknad. På vägen upp ringde vi Kilis, vilken lät meddela att fisket var bra, vädret än så länge mediokert samt att ett helt flak starköl fanns i tryggt förvar på campingen.

Ett sextiotal mil senare svängde vi in på den välbekanta campingen där Kilis och Klas låg utslagna på verandan i varsin medhavd campingsolstol. Det tog inte lång tid att utröna att det knappast varit fisket som tagit knäcken på Bill & Bull. Samtlig starköl hade förtärts! De nyanlända var dock drabbade av sjuklig fiskehets och bytte snabbt om för ett kvällspass vid lättillgängligt vatten. Trots flera övertalningsförsök om vadarstav plurrade Kilis ogenerat runt utan sådan bland diverse flugvirtuoser på den överbefolkade forsnacken. Efter en stund kom han till insikt om att balansen var tillfälligt ur funktion, varpå han satte sig ner på en sten. Där spenderade han sedan hela kvällen med att sitta och skratta, delvis ihop med någon fiskekamrat, men faktiskt också en hel del för sig själv. (Vad han skrattade åt är i skrivande stund ännu oklart, (red. anm.)). Första kvällen bjöd på mycket skratt, men tyvärr också på kasst fiske…


Dag 2, (eller dag 4 för de två tjuvstartarna), bjöd på sol. Harren – som så bekant även kallas ”solskensfisken”, var på strålande humör i vår lilla favorit bland åar. På vissa håll i lägret rådde skoningslös bakfylla och där stank det av orakad och smutsig karl. Undertecknad var dock pigg och lyckades med knipslug min drilla in en fin sjuhektos. Dagen till ära blev det, trots många återutsättningar, grillad fisk över öppen eld.

Klas bröt resan tidigt. Inte lätt att vara kändispojkvän när de stora evenemangens plikt kallar. När han satte sig i bilen för att styra hemåt lät det dock som om pizzan på vägen hem lockade allra mest…


Kommande dagar bjöd på strålande sommarväder och med detta även ett strålande fiske. Det drogs harr och öring på såväl torrfluga som nymfer, spinnfluga som wobblers, i såväl strid ström som lugnvatten. Det vassaste vapnet av dem alla var Manges supperpuppa som han vässade med rikemanshackel. Alla tiggde givetvis till sig varsitt exemplar. Kilis gjorde ett kraftigt ryck mot drömmen om kiloharren och drillade hem en lång slank fisk. Med mer maginnehåll hade den kunnat väga kilot, men vågen stannade någonstans mellan 850 och 875 gram. Åt vilket håll avrundningen kommer att ske återstår att se under kategorin ”harr” i galleriet. Många bilder knäpptes för att göra den präktiga fisken rättvisa.


Fina fiskedagar kom och passerade. Tuben som var ny på harrfisket tycktes inte vara så överdrivet imponerad av själva fisket, men betonade samtidigt att resan hade ett mycket högt semestervärde. Efter några dagars nötande med både haspel och flugspö fann han dock sin lycka i spinnflugefisket och koncentrerade sig helhjärtat på ett par djuphålor ur vilka han drillade ett gäng riktigt fina halvkilos.

Kilis ”catch n´ releasefiske” gick knaggligt till en början. Vid ett tillfälle utbrast han: -Den här får gå tillbaka, varpå han släppte en slutkörd och i det närmsta död fisk som gled ner för stömmen med magen uppåt. Nästa: -Den här behåller jag!, och fisken sprattlar ur nävarna på karln tillbaka ner i ån. Nästa: -Den här behåller jag, varpå Kilis slår ihjäl fisken men tappar bort den. Efter några dagars övning fick dock Harrmeister ordning på såväl återutsättnig som avlivning.

Som tidigare beskrivits här på ljugarebänken är Tuben en händig och uppfinningsrik ung herre. Under denna resa ville han testa om det gick att förbättra flytkraften i torrflugor med hjälp av kapellimpregnering för båtar. För Eder information kan nämnas att denna bryggd till största del består av rent jävla gift. I all hast hade Tuben beslutat sig för att förvara denna genomskinliga vätska i en vanlig petflaska. Kilis var inte sen att av misstag blanda ut den sista decilitern med vatten och i sin glupska törst tömma hela flaskan rakt ner i halsen. Han tog dock incidenten med mycket avspänt humör, konstaterade fakta, stoppade fingrarna i halsen och väckte dagen därpå stugan med ett utrop om att han fortfarande rapade något som påminde honom om lacknafta…

Tack vare medhavd laptop och tre säsonger av TV4+ program Fiskedrag, där en spinnfiskare och en flugfiskare driver med varandra, väcktes diskussion huruvida en karl för sin hatt bär ett flugfiskespö eller ett haspelspö i sin hand. Denna utmynnade i en veckas skämt och gliringar på temat. Undertecknad spenderar en stor del av sin fritid med någon typ av kastspö i händerna, allt mellan UL-haspel och jerkspö med ambassadeur. Inte att förneka att man tagit parti för en av sidorna. Men faktum är att jag faktiskt återupptäckte flugfisket under denna resa. En av anledningarna var kanske Manges nyinköpta gula skönhet till flugspö som väckte både beundran och viss avund hos medresenärerna. Likt en ninja med ett hattori-hansosvärd i sin hand överglänste han alla i älvens strandkant. Ytterligare en anledning var nog att jag trots ringrostig, fumlig kastteknik faktiskt lyckades överlista en del fisk med mitt eget gamla aber till flugfiskeutrustning. Inte helt otippat har undertecknad i skrivande stund besökt sportfiskefiskeboutiqen och slantat upp för en marinblå variant av samma form, linklass och fabrikat som Manges spö. Spinnfiske i all ära, men vid harrfiske i strömmande vatten ger flugfisket en alldeles speciell känsla…

Veckan går som vanligt alldeles för fort. Kilis som tjuvstartat, fyllevadat, dragit största harren och svept i sig kapellimpregnering bryter en dag tidigare och styr saaben mot kopparstaden. Sista kvällen tar Mange fram värstingkameran och tar paus från fisket. Han slinter på en sten med kameran lös i ena handen. Priset han får betala för att rädda värstingpjäsen blir ett stukat finger på andra handen. När han på hemvägen sitter i framsätet och betraktar sitt svullna finger är han mycket nöjd med kompromissen.

Sista kvällen och solen går ner över sjön. Ett par hundra meter nedströms forsnacken drillar jag en vacker öring med flugspöet. Fastän vardagen är så skrämmande nära med storstadstrafik och avgaser, jobb, jobb och jobb pratar vi under promenaden tillbaka mot bilen om ett helikopterfiske längre norrut nästa sommar. Där de riktigt stora går och drömmen om kiloharren kan bli verklighet. Det återstår att se….

/ Jonas

Isfiskepremiär

En vecka kvar till Jul. Plusgrader och regn. Efter att omsorgsfullt ha packat bilen färdas jag från storstan mot föräldrahemmet i södra Dalarna. En veckas ledigt före jul. Totalt en hel månad borta från jobbet. Sparade semesterdagar och ett stort antal komptimmar har gjort det möjligt, till och med nödvändigt… Hela den första veckan ska vigas åt fisket, resten av ledigheten ska avnjutas som solsemester. Kan det bli bättre?

Ingen av småsjöarna har lagt sig när jag kommer hem, men det har åtminstone blivit några minusgrader. Följande dag tar jag en lång joggingtur. På ett par timmar passerar jag 5 sjöar. Södra Dalarna och Västerbergslagen - insjöarnas landskap. Senare samma kväll tar jag bilen till den minsta av de sjöar jag sprungit förbi under förmiddagen. Till min stora förvåning och jublande lycka har isen lagt sig. Den är 2 cm tjock. Törs man chansa och våga sig ut imorrn?

Ismete efter gädda brukar vara överlägset bäst under soluppgången. Eftersom det tar en stund att borra upp hål samt rigga och tackla spöna bör man därför vara ute tidigt i mörkret. Med tanke på att jag ska fiska ensam de första dagarna och att isen är så tunn väntar jag dock tills det är ljust denna dag. Klockan nio står jag i vasskanten med isbill, flytoverall, isdubbar och skjutmått. Isen är dagsfärsk och snöfri. I det annars så grumliga vattnet har allt sediment sjunkit till botten och vattnet är klart. Genom isen ser man botten ner till 2 meters djup. Jag hugger till med isbillen och den går rakt igenom utan att någon egentlig kraft finns i hugget. Jag vänder isbillen upp och ner och slår med änden av det rundformade skaftet mot isen – rakt igenom på ett slag. Isen har frusit snabbt och jämnt över hela sjön. Efter at ha kollat runt hela, vilket inte tar mer än en timme, kan jag konstatera att isen varken är tjockare eller tunnare någonstans, förutom vid sjöns in- och utlopp där den såklart är tunnare. I övrigt visar skjutmåttet 4 cm. Det finns ett ordspråk bland pimpelgubbarna där hemma – 4 cm riktig kärnis bär en vuxen man. Med mitt tunna, seniga lekamen kan jag knappast räknas som detta i just det här avseendet. Vuxen man ca 80 kg – Jonas 57 kg…

Jag håller mig i en grund vik och isen bär mig trots att det sviktar rejält under fötterna. Jag sätter ut 4 spön där jag bottnar och slår läger på land intill. Efter en halvtimme krokar jag loss och släpper tillbaka en kilogädda. Den har tagit på det spö som sitter näst längst in, på en och en halv meters djup. Jag vågar mig ut på lite djupare vatten och flyttar ut två av mina spön. Därefter korkar jag upp termosen och tar fram frukostmackan – som dagen till ära har agnats med Gustafskorv, in inhemsk delikatess gjord på ålderssvag travhäst. Jag hinner inte ta mer än en tugga innan vippan flaggar på samma spö igen. Jag smyger ut på isen och linan löper ut från spolen. Betesfisken som sitter på kroken är väldigt liten så det finns ingen anledning att dröja med mothugget. Jag nyper till – tvärstumt… Det blir en rejäl kamp och flera rusningar. Genom den tunna blanka isen ser jag gäddan så fort den närmar sig. Den kränger våldsamt under mina fötter. Aldrig tidigare har jag drillat en gädda i den storleken genom så blank is. Att drilla fisk är en stor upplevelse. Skräckblandad förtjusning. En njutning som förstärks av vetskapen att man vilken sekund som helst kan förlora fisken. Den här gången går det vägen och jag kan lyfta upp en välkonditionerad gädda i gällocket. Avkrokningen går fort eftersom jag aldrig använder mer än en trekrok till ismetet. Gäddan får vila i karpsäck under iskanten medan jag förbereder kameran med självutlösare och efter en snabb bild återfår den friheten. Förra året fumlade jag min våg i sjön och jag grämer mig lite över att jag inte tagit tag i att köpa en ny. Hursomhelst är gäddan helt klart under tio kilo, så just nu kan det kvitta. Jag uppskattar den till ca sju kilo och det känns som en riktigt bra början på säsongen. Det blir två mindre gäddor till och sen dör det ut. Med tanke på hur dåligt med betesfisk jag har bryter jag upp ganska tidigt – det är en dag imorgon också…

Följande dag är isen 5 cm och jag vågar mig ut på ett annat ställe. Det är en jävla fart. Har bara ett tjog betesfisk i hinken och dom tar slut på en och en halv timma. Gubbarna på byn som säljer mört har inte kommit igång med affärerna ännu och isen är för klen för att jag ska våga mig ut till nåt ställe där det ska vara värt att pimpla. Jag ägnar nästa dag till att inhandla och slå in dom sista julklapparna och till en fika på byn med barndomskamrater och hemvändare.

Min fisketokiga vän och tillika pysselfarbror samt slöjdlärare Tuben, har smitit från snoriga högstadieelever i finförorten och anländer med en stor hink mälarmört. Vi ger oss ut i mörkret och det flaggar på flera spön samtidigt innan solen hinner upp. Gäddorna är många till antalet, men ingen större vill ge sig till känna. Isen är runt 8 cm och vi vågar oss ut vid inloppet då det vid lunchtid har lugnat ner sig och blivit dags att flytta om. Vid inloppet är det gott om fisk och det är inga som helst problem att pimpla upp valfritt önskat antal till beteshinken. Mitt favoritspö för dagen fäller för tredje gången och genast efter mothugget känner jag att det är en gädda av annan kaliber än dom som kommit upp tidigare under dagen. Det blir många rusningar trots en ganska hård slirbroms som jag inte vågar släppa på när vi sitter i vasskanten och gäddan rusar rakt inåt.

Tuben har vägarna förbi sportfiskebutiken när han åker hem från jobbet och mig veteligen stannar han till där ofta, riktigt ofta. Jag hade varit förutseende och beställt en ny våg av honom, som en liten julklapp till mig själv. Varje år finns det en julklapp i huset som är adresserad från Jonas till Jonas och inköpt där fiskeredskap säljs. Julklappsvågen visar prick 8 kilo. Gäddan är kort och tjock. Med tanke på hur lättpimplat det är i området kan man tänka sig att den bara behövt öppna gapet för att växa till sig.

Följande dag fiskar vi av ett grund och märker att området domineras av grov abborre. Pimpeln ger mig en fin åttahektos och en lokal förmåga vid namn Martin drar en på kilot. Vi testar också att gå ner i krokstorlek och storlek på betesfisk för att få borren att hugga på ismetespöna. Projektet lyckas och det blir ett par halvkilos, men tyvärr ingen större. Efter ett par dagar är vi ganska mätta på den lilla sjön, men isen ligger inte på någon av de större sjöarna. Julen kommer och passerar. Utdelningen har varit bra på de dagar man hittills spenderat på isen och när jag sitter på ett flygplan på väg mot solen tänker jag den tanke som så ofta dyker upp i början av vintern – kanske kan det bli en tiokilos från isen i år…

/ Jonas

Norgeresan 2006

I månadsskiftet Juli-Augusti var det dags för FK Batongs årliga resa till de Norska fjällen. Erik hade laddat upp med att köpa in en GPS och skröt på vägen upp om att han lagt in alla McDonalds, Burger King och Max i denna. Första stoppet skedde i Mora där det blev matinköp för hela veckan på Willys och redan där slogs det första rekordet: Hela 7 kg korv inhandlades. Den traditionella pizzan på pizzeria Älgen i Idre blev stopp nr 2.

Första kvällen fiskades min favorit bland åar. Några helt okay harrar och några små öringar blev resultatet, men känslan av att återigen vara tillbaka på favoritspoten var berusande. Ytterligare berusning stod Erik för genom att göra en minst sagt generös tur till Systembolaget i Falun innan avresan. Föga anade vi dag 1 att dessa gigantiska mängder öl skulle vara slut redan i mitten av veckan.

Tony gjorde comeback efter att inte ha varit med på norgefisket på 5 år. Gissa om han glänste med nyinköpt flytring, nyinköpta andningsvadare och en flugteknik som han nyligen vässat under 10 dagar i Lappland. Därtill hade han plockat med sig ett sprillans Leatherman multiverktyg av grövsta kaliber och en bunt foton från Lappland där han poserade med såväl röding som harr över kilot.

Årets nykomlingar var Liljas och David som är kirurg till yrket. David var en ny bekantskap för alla utom undertecknad då vi gick en kurs genom jobbet tillsammans under våren. Hans yrkeskunskaper visade sig nyttiga redan dag 1, då Erik testade sin nyinköpta kniv, från ÖB i Mora, på sin egen hand.

De första dagarna var vädret under all kritik. Liljas och Erik envisades med taskiga ponchos som släppte in så gott som allt i regnväg och Mange kämpade med en elak glipa som så lätt uppstår mellan regnjacka och vadare som slutar på halva låren. Redan dag 2 slogs det andra rekordet, nämligen det att dricka upp en öl fortast. Erik var förtvivlat törstig efter en heldags fiske. Då vi återvänt till stugan svepte han en halvlitersburk mellan stugan och soptunnan, ett promenadstråk på 50 meter!

Dag 3 kom rekord nummer 3 då Liljas överlistade den största harr någon av oss fått under dessa resor. Nonchalant fiskade han av ett inlopp till en av de större sjöarna i systemet och drog då en harr på hela 900 gram på en Lottospinnare! Helt oberörd lade han spöet åt sidan och återgick efter storfångsten till att dajsa runt med sin nya systemkamera. Jag och Mange hade lite svårt att dölja vår avundsjuka efter att ha nött på dessa ställen i många år utan att vara så nära en kiloharr.

Efter halva veckan åkte Liljas, Erik och David hem och då blev det tydligt vilka av oss som inte släpat med skitvädret upp till fjällen… Mange, Tony och jag stannade kvar och vädret totalvände över en natt. Resten av veckan var det kalasfint sommarväder och harren, den s.k. ”solskensfisken” blev betydligt mer huggvillig. Under dessa schyssta omständigheter passade vi på att ge oss ut på ett par längre strapatser för att hitta nya spots. Under en av dessa dagar slogs rekord nummer 4 – antal öringar i samma vatten under en och samma fiskedag. Tony fiskade halva dagen med fluga och halva med lätt spinn, Mange fiskade hela dagen med fluga och jag nötte med lätt spinn och liten wobbler hela dagen. Jag ångrar att jag inte räknade antalet, men jag är övertygad om att jag själv fångade uppemot 100 mindre öringar den dagen och jag tror inte att de andra låg så långt efter i antal. Vid ett tillfälle räknade jag till öring under sju kast på raken.

Starten på dagen därefter blev inte mycket sämre då jag fr.o.m. första kastet räknade till harr under 6 kast på raken, men fortsättningen av den dagen blev inte lika produktiv.

Tony jagade öring över kilot hela veckan, men stannade på 600 g. Öringligans förstaplats delade han med David som också lyckades överlista en 600-grammare. Nämnvärt är också att Tony lyckades sätta en zonker i sitt eget struphuvud under ett nattfiske. Som tur var gick inte hullingarna in ordentligt och det blev ingen större match för Tony att bedriva catch n´ release på sig själv.

Totalt sett var resan riktigt lyckad. Som vanligt hinner man inte mer än tillbaka till skrivbordet i storstan innan man längtar tillbaka igen. Det händer att jag åker upp en extra gång under de sista septemberdagarna man får fiska där uppe. Min plan var att det skulle bli så även i år, men det är svårt att hitta tid för detta just nu. Med lite tur blir det kanske av. I vilket fall lär vi återvända nästa år med mer korv, fler öl, fullare flugaskar och ännu högre förväntningar.

/ Jonas