en jämngrå fireballpremiär

de senaste åren har vi fiskare överösts med nya fiskemetoder. vertical jigging, fireball, drop-shot och jag vetintevad. själv har jag inte alls engagerat mig i detta. både jag och batongkamrat jonas har resonerat som så, att den fisketid vi har vill vi spendera med fiskemetoder som vi bemästrar, vilket huvudsakligen handlar om trolling och ismete.

nu har jag tyvärr tvingats inse att fisket är i en mellanperiod. isen lyser med sin frånvaro, och fisken är för köldstel för trolling. men det rycker såklart lite i fisketarmen även denna årstid. en gammal fiskebekant, clarence, har länge talat sig varm för både traditionell vertikaljiggning och fisket med död betesfisk. nu kändes det som ett bra läge att få detta förevisat av en riktig expert!

smhi lovade svaga vindar under söndagen, så vi bestämde oss för att åka ut. jag skulle stå för transport, båt, ekolod samt betesfisk. clarence skulle stå för tackel och kunskap. redan när jag hämtade upp clarence insåg jag att jag hade glömt en viktigt detalj. norsen låg kvar i kylskåpet! ingen större fara, tio minuters omväg och norsen var med ombord. då visste vi inte att detta bara var början på dagens elände...

när vi kom fram möttes vi av en spegelblank sjö med lite dimslöjor. vi hade en blå himmel rakt ovanför oss, och kände oss säkra på att dimman skulle lätta under förmiddagen. vilken fantastisk dag det skulle bli!


clarence med trollerilådan

när båten var packad upptäckte jag nästa missöde. ekolodet låg kvar hemma i källaren! den här typen av fiske är inte helt lätt att bedriva utan ekolod. det handlar ju om att leta upp fisken och servera en godbit mitt framför näsan. nu var vi tvungna att fiska helt på måfå. det enda vi hade att gå på var det stråk där jag visste att fisken befann sig senast, för tre veckor sedan. dessutom uppstod ytterligare ett problem. dimman, som vi trodde skulle dra sig undan, tilltog istället. när vi närmade oss vårt område hade vi en sikt på kanske 30 meter.


en vägg av dimma

trots att jag har fiskat flera hundra timmar här tidigare hade jag inte en chans att veta var vi befann oss. när vi gick in mot land kunde jag lokalisera mig, men så fort vi kom ut på fritt vatten tappade jag orienteringen totalt. vi irrade omkring utan att ha en aning om var vi befann oss. jag lyckades kroka och landa en tvåkilosgädda, men det var allt som hände under hela dagen. vi gav upp vid halv två och det kändes inte som en sekund för tidigt.

jag ska inte påstå att dagens fiske givit någon mersmak att tala om. men nånstans känner jag ändå att detta förtjänar en lite ärligare chans. om inte vintern slår till och ger mig den efterlängtade isen till nästa helg så kan det mycket väl tänkas att jag sitter där och kladdar igen... kanske i sällskap av självaste jan ohlsson.