onsdag 22 augusti 2007

Norgeresan 2007

Under 2006-års Norgeresa tycktes det genomgående temat vara att slå olika typer av rekord. Exempelvis Liljas rekordharr, Eriks rekord i att dricka en halvliter bärs otroligt fort med flera…

Även årets Norgeresa fick ett slags genomgående tema, nämligen tjuvstarter. För tjuvstart nr 1 stod undertecknad och den gamla flugviftarräven Mange, då vi i månadsskiftet juni-juli slängde in alla våra prylar i bilen en torsdagseftermiddag och sträckkörde från storstan upp till de norska fjällen. Detta för endast 2 dagars fiske. Undertecknad lämnade då flugspöet hemma och spinnfiskade med glatt humör upp 22 harrar och ett oräkneligt antal småöringar med sin nyinköpta UL-utrustning. Mange viftade upp några på fluga, men nötte även han stenhårt med nyinköpt kastspö och drog fisk i dagarna tvenne. Bland 22 ovan nämnda harrar var medelvikten stabil. Den minsta harren av dessa mätte 30 cm trots att vikten på den största var blygsamma 650 gram. Med andra ord var dessa 22 harrar mer eller mindre stöpta i samma halvkilosform.

Inför den årliga och lite mer omfattande Norgeresan, vilken gick av stapeln i början av augusti, skedde en enorm uppladdning. Många hade handlat mycket och dyrt - såväl nya fiskegrejer, som vadare, kläder samt sjukliga mängder mat. Kilis och Klas stod för tjuvstart nr 2 genom att, i varsin bil, åka upp 2 dagar i förväg för att kunna lägga sina flugor i blöt innan vi andra stackare ens hade börjat packa. Dagarna innan avresa ringde Tony återbud. Efter ett par veckors stenhårt fiskande med bl.a. en jämtländsk kiloharr på sitt samvete hade han blivit erbjuden ett glidit modelljobb i staterna. Bil nr 3 med avgång från storstan kom således att innehålla Tuben, Mange och undertecknad. På vägen upp ringde vi Kilis, vilken lät meddela att fisket var bra, vädret än så länge mediokert samt att ett helt flak starköl fanns i tryggt förvar på campingen.

Ett sextiotal mil senare svängde vi in på den välbekanta campingen där Kilis och Klas låg utslagna på verandan i varsin medhavd campingsolstol. Det tog inte lång tid att utröna att det knappast varit fisket som tagit knäcken på Bill & Bull. Samtlig starköl hade förtärts! De nyanlända var dock drabbade av sjuklig fiskehets och bytte snabbt om för ett kvällspass vid lättillgängligt vatten. Trots flera övertalningsförsök om vadarstav plurrade Kilis ogenerat runt utan sådan bland diverse flugvirtuoser på den överbefolkade forsnacken. Efter en stund kom han till insikt om att balansen var tillfälligt ur funktion, varpå han satte sig ner på en sten. Där spenderade han sedan hela kvällen med att sitta och skratta, delvis ihop med någon fiskekamrat, men faktiskt också en hel del för sig själv. (Vad han skrattade åt är i skrivande stund ännu oklart, (red. anm.)). Första kvällen bjöd på mycket skratt, men tyvärr också på kasst fiske…


Dag 2, (eller dag 4 för de två tjuvstartarna), bjöd på sol. Harren – som så bekant även kallas ”solskensfisken”, var på strålande humör i vår lilla favorit bland åar. På vissa håll i lägret rådde skoningslös bakfylla och där stank det av orakad och smutsig karl. Undertecknad var dock pigg och lyckades med knipslug min drilla in en fin sjuhektos. Dagen till ära blev det, trots många återutsättningar, grillad fisk över öppen eld.

Klas bröt resan tidigt. Inte lätt att vara kändispojkvän när de stora evenemangens plikt kallar. När han satte sig i bilen för att styra hemåt lät det dock som om pizzan på vägen hem lockade allra mest…


Kommande dagar bjöd på strålande sommarväder och med detta även ett strålande fiske. Det drogs harr och öring på såväl torrfluga som nymfer, spinnfluga som wobblers, i såväl strid ström som lugnvatten. Det vassaste vapnet av dem alla var Manges supperpuppa som han vässade med rikemanshackel. Alla tiggde givetvis till sig varsitt exemplar. Kilis gjorde ett kraftigt ryck mot drömmen om kiloharren och drillade hem en lång slank fisk. Med mer maginnehåll hade den kunnat väga kilot, men vågen stannade någonstans mellan 850 och 875 gram. Åt vilket håll avrundningen kommer att ske återstår att se under kategorin ”harr” i galleriet. Många bilder knäpptes för att göra den präktiga fisken rättvisa.


Fina fiskedagar kom och passerade. Tuben som var ny på harrfisket tycktes inte vara så överdrivet imponerad av själva fisket, men betonade samtidigt att resan hade ett mycket högt semestervärde. Efter några dagars nötande med både haspel och flugspö fann han dock sin lycka i spinnflugefisket och koncentrerade sig helhjärtat på ett par djuphålor ur vilka han drillade ett gäng riktigt fina halvkilos.

Kilis ”catch n´ releasefiske” gick knaggligt till en början. Vid ett tillfälle utbrast han: -Den här får gå tillbaka, varpå han släppte en slutkörd och i det närmsta död fisk som gled ner för stömmen med magen uppåt. Nästa: -Den här behåller jag!, och fisken sprattlar ur nävarna på karln tillbaka ner i ån. Nästa: -Den här behåller jag, varpå Kilis slår ihjäl fisken men tappar bort den. Efter några dagars övning fick dock Harrmeister ordning på såväl återutsättnig som avlivning.

Som tidigare beskrivits här på ljugarebänken är Tuben en händig och uppfinningsrik ung herre. Under denna resa ville han testa om det gick att förbättra flytkraften i torrflugor med hjälp av kapellimpregnering för båtar. För Eder information kan nämnas att denna bryggd till största del består av rent jävla gift. I all hast hade Tuben beslutat sig för att förvara denna genomskinliga vätska i en vanlig petflaska. Kilis var inte sen att av misstag blanda ut den sista decilitern med vatten och i sin glupska törst tömma hela flaskan rakt ner i halsen. Han tog dock incidenten med mycket avspänt humör, konstaterade fakta, stoppade fingrarna i halsen och väckte dagen därpå stugan med ett utrop om att han fortfarande rapade något som påminde honom om lacknafta…

Tack vare medhavd laptop och tre säsonger av TV4+ program Fiskedrag, där en spinnfiskare och en flugfiskare driver med varandra, väcktes diskussion huruvida en karl för sin hatt bär ett flugfiskespö eller ett haspelspö i sin hand. Denna utmynnade i en veckas skämt och gliringar på temat. Undertecknad spenderar en stor del av sin fritid med någon typ av kastspö i händerna, allt mellan UL-haspel och jerkspö med ambassadeur. Inte att förneka att man tagit parti för en av sidorna. Men faktum är att jag faktiskt återupptäckte flugfisket under denna resa. En av anledningarna var kanske Manges nyinköpta gula skönhet till flugspö som väckte både beundran och viss avund hos medresenärerna. Likt en ninja med ett hattori-hansosvärd i sin hand överglänste han alla i älvens strandkant. Ytterligare en anledning var nog att jag trots ringrostig, fumlig kastteknik faktiskt lyckades överlista en del fisk med mitt eget gamla aber till flugfiskeutrustning. Inte helt otippat har undertecknad i skrivande stund besökt sportfiskefiskeboutiqen och slantat upp för en marinblå variant av samma form, linklass och fabrikat som Manges spö. Spinnfiske i all ära, men vid harrfiske i strömmande vatten ger flugfisket en alldeles speciell känsla…

Veckan går som vanligt alldeles för fort. Kilis som tjuvstartat, fyllevadat, dragit största harren och svept i sig kapellimpregnering bryter en dag tidigare och styr saaben mot kopparstaden. Sista kvällen tar Mange fram värstingkameran och tar paus från fisket. Han slinter på en sten med kameran lös i ena handen. Priset han får betala för att rädda värstingpjäsen blir ett stukat finger på andra handen. När han på hemvägen sitter i framsätet och betraktar sitt svullna finger är han mycket nöjd med kompromissen.

Sista kvällen och solen går ner över sjön. Ett par hundra meter nedströms forsnacken drillar jag en vacker öring med flugspöet. Fastän vardagen är så skrämmande nära med storstadstrafik och avgaser, jobb, jobb och jobb pratar vi under promenaden tillbaka mot bilen om ett helikopterfiske längre norrut nästa sommar. Där de riktigt stora går och drömmen om kiloharren kan bli verklighet. Det återstår att se….

/ Jonas

Inga kommentarer: