nyårsgädda med mersmak

ett tag tvivlade jag på om det överhuvudtaget skulle bli någon gångbar is i stockholm i år, men några dagars mildväder följt av riktig vinterkyla har räddat säsongen. nu ligger det omkring två decimeter superfin is både på sjöarna och i skärgården. yippie!

vi var inte sena att utnyttja situationen. gårdagskvällens nyårsfirande blev väldigt lugnt för min del. efter tolvslaget var det sängen som gällde, i förvånansvärt nyktert tillstånd med tanke på att mitt sällskap gjorde sitt yttersta för att hälla i mig diverse alkoholhaltiga drycker. kalle tog det också lugnt med spriten, och som vanligt var han på plats utanför mig i god tid. den mannen kan man verkligen lita på när det gäller klockan!

vi hade rekat isen redan på nyårsaftonen, så när vi anlände imorse var det bara att stövla rakt ut till vår tilltänkta fiskeplats. vi fick snabbt ut grejerna och sen började den tråkiga biten av ismetet. att vänta... när klockan var halv nio hade det börjat ljusna ordentligt, och jag sa till kalle: du, jag börjar få dåliga vibbar... om det här var en riktigt bra dag borde det ha hänt nåt nu. samtidigt som jag säger det tittar jag upp, och ser att min bortersta vippa står rakt upp. när man talar om trollen!

eftersom jag inte visste hur lång tid det gått efter flaggen sprang jag så fort jag bara kunde. väl framme vid spöet var jag så andfådd och tårögd att jag knappt såg något, men visst gick det ut lina? efter att gnuggat ögonen såg jag att linan löpte av spolen i rask rakt. jag lyfte spöt och sträckte upp linan. två tunga sugande knyckar i andra änden, sen blev det åka av! fisken drog iväg rakt mot vassen och jag hade inget att sätta emot. jag kände ett skrapande i linan, och några sekunder senare tog det stopp. stannade fisken? vad hände? förvirringen var total, men ganska snabbt tvingades jag inse att fisken hade gått fast. kanske borde jag försökt vänta ut den, men jag satsade på det mer drastiska alternativet att försöka dra loss den. självklart slutade det med linbrott och svordomar. så typiskt! utan tvekan den största fisk jag har drillat på ismete, om inte detta var en tio+ så vågar jag inte ens tänka på hur en sån fisk känns!

kalle har en näst intill osannolik förmåga att bli utan fisk när han är ute tillsammans med mig. därför kändes det oväntat när ett av hans spön flaggade strax efter mitt nederlag. mörtfäll? nejdå, inte alls! härmed har jag äran att presentera kalles första ismetegädda i mitt sällskap!



inte mycket till gädda men nu är i allafall förbannelsen bruten. eller det vetefan förresten, för kalle fick inte ett enda fäll under resten av dagen. det fick däremot jag. vid halv tio började jag att flytta spön. åt helvete för tidigt, jag vet, men det kändes rätt då och där. när jag flyttat spö nummer två hinner jag inte mer än vända ryggen till innan det fäller, men snipan som var så ivrig kom tyvärr inte med på bild... när jag flyttat spö nummer tre hinner jag inte ens fästa linan i vippan innan det börjar dra i mörten. stark mört, tänkte jag, och drog åt mig linan. för sent inser jag att det är en gädda i andra änden, som lyckades sno mörten utan att komma i kontakt med kroken.

efter det blev det lugnt. jag kände att jag behövde snacka av mig lite om den brända storgäddan, så jag ringde till den enda person som jag visste var vaken vid tiotiden på nyårsdagen. peter såklart, han är ju alltid på sjön. han hade inte känt ett liv, och var ganska deppig. under vårt samtal får jag flagg, och avslutar snabbt samtalet. linan går ut och jag krokar fisken. det blir härligt tungt i spöet och jag känner genast att det är en till skaplig fisk. inte i närheten av den första men i allafall 5+. jag ropar till mig kalle och vi bevittnar tillsammans hur en grotesk gäddskalle visar sig i hålet. yes, äntligen sitter tian! vi förbereder kamera, vågpåse och avkrokningsutrustning och jag känner hur en skön känsla av revansch sprider sig i kroppen. när jag strax därpå lyfter upp gäddan övergår den känslan i ren besvikelse. hon är ju slank som ett jävla snöre!



tja, vad ska man säga? en fin gädda men den väger bara 7,4 kilo. en fisk som man normalt skulle vara väldigt glad över, men som idag kändes alldeles för liten. jag som trodde att jag skulle få min revansch efter bottennappet. en rolig liten detalj är att jag efter att fisken återutsatts hör någon som pratar i min ficka. nej, har jag lyckats ringa upp någon av misstag? så var inte fallet, däremot hade jag inte lyckats lägga på luren efter mitt samtal med peter, och han hängde kvar. han hade följt hela fighten via telefonen i min ficka, och lät meddela att det var väldigt spännande!

det kom några fler strögäddor under dagen och jag tror att jag fick totalt fem. kalle fick som sagt nöja sig med sin enda. dagens pass gav hur som helst mersmak och den luriga vässgäddan kommer förhoppningsvis stänga käften kring en av mina mörtar snart igen, och när det sker kommer jag inte att vika ner mig! morgondagens fiske kommer att förläggas på annan ort, men möjligen är vi tillbaka på dagens fiskeplats redan på söndag. snart väntar en ny jobbvecka och det gäller att skrapa ihop till så mycket fisketid som möjligt innan dess. ny rapport kommer imorgon, nu ska jag pilla på utrustningen. apropå utrustningen så måste jag bara visa upp min nya pimpade pulka, försedd med rosa slalomskidor för bästa glid. jag är mycket nöjd med den lösningen!



slutligen går dagens ros till henke sandahl på söders sportfiske som åkte in till hornsgatan och öppnade upp butiken endast för att jag skulle få tag på mört till morgondagens fiske. till saken hör att mörten kom från mig från början. jag räknade iskallt med att få ett par hundra mört till innan helgen, men eftersom lagen om alltings jävlighet slog till så fick jag ingen mer mört i mjärden, och jag hade lämnat ifrån mig allt jag hade till söders... så än en gång tack, henke!