bojfixandet tog inte många minuter, och efter att båtens tank fyllts på begav vi oss mot torskens territorium. det var inte alls så långt ut som jag trodde, och jag kände mig rätt skeptisk. en otäck nordlig vind gjorde det allt annat än behagligt att befinna sig utanför kabinen, och vi driftade så snabbt att det var svårt att nå botten trots en pilk på 150 gram. efter två drifter utan känning tyckte gunnar att det var dags för fikapaus, och så fick det bli. nyfikade och med varma fingrar fick torsken en chans till. jag föreslog att vi skulle lägga en lite annorlunda drift, där vinden inte låg på lika hårt, för att ha lättare att hålla bottenkontakten. precis när det kändes som mest hopplöst sög det till i min pilk, och jag krokade på rutin. en mindre fisk följde motvilligt med upp mot ytan, och när jag fick syn på den tänkte jag: vad fan är det där?
bergstorsk av stekpannestorlek
visst syns det att det är en torsk, men när den mörka tjocka lilla saken visade sig i ytan såg det mer ut som nån slags ulk eller simpa som vi ofta fick som bifångst när vi fiskade torsk på västkusten under min barndom.
när jag bevisat att det faktiskt finns torsk där nere i östersjöns djup kändes det inte längre värt att nöta vidare i den iskalla vinden. vi sökte istället lä och försökte lura en av de numera mycket sällsynta havsöringarna.
gunnar dänger efter öring
inte helt oväntat blev öringfisket resultatlöst, och vi begav oss åter mot hemmahamnen. torskfisket gav mersmak, och nu när jag vet var de bor kommer jag garanterat att återvända när vädret är mer gynnsamt!
3 kommentarer:
coolt! jag är på nästa gång tuben.
om du haft båten kvar vid karlslund kunde vi torskat när som helst, det är inte alls långt därifrån!
jag vet, tänkte på det, gubbarna jag snackade med pratade om torskfiske från förr på mysingen.
Skicka en kommentar