Efter en dryg månads väntan var det äntligen dags för höstfisket i Mörrum. Förväntningarna var dock inte så stora eftersom det är erkänt svårfiskat på hösten. Den låga vattenföringen gjorde inte oddsen bättre. Dock hade det fångats ett tiotal fiskar om dagen trots att det är ganska få som nöter i ån så här års.
Klockan två på torsdagen blev Tony och jag hämtade av min morbror Göran och hans kollega Roger, två riktigt inbitna gamla flugfiskerävar som har viftat tvåhand i Mörrum i tjugo respektive trettio år. Upplagt för succé?
Redan på vägen ner började det gå åt helvete. Halvvägs insåg jag att mina fiskebyxor hängde kvar i torkskåpet, och att jag hade glömt hårtorken som jag så väl behövde för att kunna impregnera min nya fiskejacka. Ett samtal till Bringséns i Mörrum löste byxproblemet, Berne lovade att öppna upp butiken "after hours" om vi hörde av oss när vi kom fram. Det kallar jag service!
Med nyinköpta nödfiskebyxor var helgen räddad. Tony och jag anlände till pumphuset, en av mina favoritpooler, vid sextiden på lördagsmorgonen. Innan vi ens klivit ur bilen hoppade en hyfsad fisk (3-4 kg) rakt upp i luften och landande med ett stort plask. Förväntningarna ökade omedelbart med ungefär 300%, men ganska snart kom vi ner på marken igen. Det var nämligen gott om fisk som visade sig i ån, men ingen hade det minsta intresse av det vi erbjöd.
Utsikt från pumphuset
Efter nästan 6 timmars fiske utan resultat hade vi gått igenom hela våra draglådor, mer än en gång. Det var poolskifte kl 13, och på väg norrut mot Vittskövle stannade vi till på Bringséns för att kitta upp och få några värdefulla tips. Berne bedyrade viftfiskets överlägsenhet, och lurade på oss varsitt korksänke(sänke som sjunker långsamt, bra vid låg vattenföring) samt ett gäng flugor av ullsockstyp i olika färger. Med korksänket går det att presentera flugan "svävande" i strömmen, nästan som med ett riktigt viftspö, och tydligen är det var som behövs för att få trögflirtade laxar och örjans att bita. Det enda kvällen hade att erbjuda var dock trädgrenar. När mörkret faller är det snudd på omöjligt att bedöma hur långt ett kast blir, både Tony och jag lyckades vifta upp ullsockarna i bokskogen och ungefär där lackade vi ur och hämtade upp gubbarna som fiskade på den södra sträckan. De hade givetvis inte heller haft någon utdelning trots "på riktigt-viftande".
På lördagsmorgonen hade SMHI regn att erbjuda. Vackert väder-fiskare är vi allihopa, så vi somnade om och vaknade först två timmar senare, klockan sju. En snabb frukost, sen bar det av till ån oavsett väder. Tony och jag slog läger i vindskyddet vid pool 14. De närmaste timmarna nötte vi av samma sträcka som dagen innan - från pumphuset och hela vägen ner till havet. Regnet hade höjt vattennivån några kubik och på papperet ska det vara bra för fisket. Det var dock inget vi märkte av... Vi blötte drag, wobbler, spinnare och fluga. Ljusa, mörka och blanka. Men fan heller, inget dög.
På eftermiddagen körde gubbsen golfpaus som vanligt. Vi ungdomar hittade ett fint majsfält som vi spanade in på nära håll, sen tutade vi upp till Vittskövle.
Det enda matnyttiga som följde med hem...
På vissa delar av Vittskövlesträckan var det sanslöst mycket aktivitet i vattnet. Stora fiskar visade sig gång på gång och sällan har frustrationen varit större över vår oförmåga att locka fisken till hugg. Jag nötte oförtrutet vidare på samma fläck i tron att fisken till sist kommer att tröttna och bita på något av mina drag, medans Tony lallade iväg långt upp längs ån och var borta flera timmar. När han kom tillbaka sken han som en sol och påstod att han hade räddat namnet. Han hade lyckats lura en tvåhektos smolt och hans glädje var inte speciellt äkta.
Vi hade planerat att fiska pool 13-16 på kvällen, men den myckna aktiviteten på Vittskövle fick oss att tänka om. Ska det nötas så ska det fan nötas där det bevisligen finns fisk, tänkte vi. Eftersom gårdagens fiske med "fusk-vift" inte hade gett nåt resultat så gick jag direkt på stålet. Dock passade jag på ett norpa en svart liten fluga i Görans ask innan vi lämnade gubbarna. Det var fortsatt mycket aktivitet i poolen, och efter två timmars frestande med stålet bestämde jag mig för att ge Görans lilla svarta chansen sista timmen. Dock med viss modifikation; jag tog fram kniven och täljde en mer oregelbunden form på korksänket, sen målade jag det svart med tuschpenna. Ut med skiten i ån, nöta nöta nöta!
Redan efter ett par kast visade sig en stor fisk lite lätt uppströms. Nu är det som så, att uppströmskast är förbjudna vid låg vattenföring. Det har dock aldrig stört mig, så jag skickade omedelbart iväg vifttacklet mot en plats strax ovanför där fisken visat sig. Perfekt kast! Nästan omedelbart går fisken upp igen, och sekunden senare står jag med böjt spö! Fisken är på ädelfiskars vis otroligt ettrig och plöjer omkring i ån fram och tillbaka framför mina fötter. Jag gissar att fisken är skapligt stor, 5-6 kilo. Plötsligt går den upp i ett mäktigt hopp, och sen känns det som att fisken är borta. NEJ hinner jag tänka, men plötsligt får jag kontakt med fisken igen och beger den sig nedströms som ett ånglok. Jag springer efter och gör en praktvurpa på en hal sten, men håller såklart upp spöt. Snabbt på fötter igen, efter fisken, som dragit iväg ungefär 50 meter nedströms. Ytterligare hundra meter ner finns en vitfors som jag absolut inte vill att fisken skall nå, så jag drar åt bromsen så hårt jag vågar. Och det ger resultat, fisken vänder och beger sig uppåt. Tillbaka till platsen för hugget, och sedan ytterligare lite högre upp. Jag följer efter, och får syn på Tony som fiskar uppströms. Jag uppmärksammar honom på att jag har fisk, och han kommer ner för att hjälpa till. Fisken är inte alls ettrig på samma sätt som i början, utan gör bara långa rusningar fram och tillbaka i ån. Plötsligt beger den sig nedströms igen, och jag efter. Tony hänger på med håven. Detta visar sig vara sista rusningen, fisken mattas av och lägger sig på sidan i det grunda vattnet. Dock är det nåt som är på tok, linan kommer inte från fiskens mun. Har den lindat in sig i linan? Tony håvar säkert och jag kan andas ut. När fisken är på land ser vi att kroken sitter i ryggen, strax bakom ryggfenan. Som seden bjuder skall felkrokad fisk återutsättas, och så sker även i detta fall. Självklart blev det först fotografering. Medans jag lät fisken återhämta sig i åkanten sprang Tony iväg och hämtade vågen. Jag tippade vikten till omkring tio kg, Tony var mer skeptisk och trodde på åtta. Vågen stannade inte förrän efter tolvstrecket...
12,2 kilo laxhane, längd okänd.
På väg att simma hem igen
Efter att ha sett laxen simma tillbaka i ån börjar mina ben skaka. Det är visst det som kallas laxfrossa. Just då var jag bara jävligt nöjd, men så här i efterhand är jag såklart bitter att mitt livs fisk var krokad i ryggen. Chansen att felkroka en lax med fritt drivande fluga är försvinnande liten, framför allt nu när vattnet är så långtsamflytande att det knappt rör på sig. Jag tror inte att en liten tvåkrok kan drifta fast i en laxrygg ens i strid ström. Hur som helst, kroken satt där den satt och hur den hamnade där kommer vi aldrig att få veta. Min personliga teori är dock att fisken har fått linan ett varv runt kroppen när den har vältrat sig i vattnet, kroken har lossnat ur munnen och på väg runt kroppen krokat om i ryggen. Därav ändrade fighten karaktär från ettriga ryck till långa rusningar.
Färdigfiskat i Mörrum för i år. Förhoppningsvis är vi tillbaka på premiären i vår!
så small det runt halv 12 tiden på ytterligare en lax för M, denna fisk som utgav sig för att vara ytterligare en mini lax växte och höll sånär på att trassla in sig i djupriggen innan M snyggt hala in den i håven. godkänd 3kilos som fick följa med till julbordet.
Låååååång smal slips örjan i dålig kondition. 3.1kg vägde trots att det saknades mycket kött på benen.
